När vi pratar så är vårt språk fyllt av uttalanden och bilder av rummet. Vi säger att det är högt i tak, att något sitter i väggarna eller att man hade kunnat skära genom luften för att stämningen var så spänd. Sådana uttalanden handlar sällan om det fysiska rummet, inte om hur många centimeter det är från golv till tak eller vad väggarna faktiskt är byggda av. Det skulle vara om vi börjar prata mögel då – det kan ju verkligen sitta där.
För det mesta är det dock det mellanmänskliga rummet vi pratar om. Atmosfären och stämningen, känslan av att vara på en plats där vi får utrymme att vara. Där vi inte bara kan andas fritt, utan känna oss fria att vara, tänka och känna på ett sätt som får oss att känna oss hemmastadda – även om vi inte bor där. Relationella rum där livet får plats.
Det är en ynnest att få vara i ett sådant rum – men också ett ansvar i att bidra till hur rummet skapas tillsammans med andra. Att inte vara på ett sådant sätt att det känns som oväder i rummet, utan lysa upp det.
Min uppgift till mig själv i morgon – att verkligen tänka på hur jag är med och formar de rum jag beträder.
